txt 7

Colonizing the Void

Åh ljuva navelsträng av drömmar!
Slumrande dricker dom ur flaskan tillsammans
medan diskmaskinen spinner
ryter rim genom rummet.

Hennes öga slukar i ena stunden ett helt dygn
oupphörligt flackande över rad på rad
i nästa stund är hennes öga den pöl de båda drunknar i
pupillen den virvel som suger dem fast i samma stad
det svagt blåa återskenet från hav på andra världar
tills hon blinkar bort allt.

Bostadsområdet står kvar ännu, fullt av vita ljusa timmar.
Runt rondellen, i biltrafiksstunden, tätt intill hetsätarmunnen
Ett rop mot TV:n medan strykjärnet går stilla fram:
Tippa Iraks oljeblod över de vågor som slog in mot Asien!

Hon föddes med drömmar.
Runt drömmarna en kropp, en förort, vindarna och träden som skyddade mot kylan, ur detta skrev hon utan att tveka: ”Kolonisera mellanrummet!”

Detta ”skrev” i mitt skrivblock stör mig nu.

Mitt skrivblock skriver henne dit ut igen till äventyr
och mot alla odds efter timmarnas krattade grus:
en soluppgång bortom skogen.

Bostadsområdet står kvar ännu, fullt av alla vita ljusa timmar.
Runt husen de där träden, med sina stympade knotiga armar uppsträckta
Blir till offer på den katolska kyrkans eviga himmel.
Vi parkerar knappt innan hon flyger in i sovrummet
flyter naken ovanför jorden, som en bris.

Ny dag, nytt år. Rött år.
Ett rop mot TV:n medan strykjärnet stilla går fram:
Se för fan till att -

och köket surrar av spisen som värmer en soppa
medan diskmaskinen spinner
ryter rim genom rummet.

Stilla fylls det upp igen
av alla vita ljusa timmar.