txt 12

Så,
är detta bara ett blindspår i tiden
ett tillstånd av tillfällig förskingring
eller en evighet av spillror och skjul
med påmålade skrattgubbar?

3962 km söder om Washington DC
en av världens många trånga öppningar
utskiten betong i djungelns mage.

Så,
är nu detta gjutformen
de topografiska omständigheter
hålrum och vindlingar, krön och dalar
som bildar avtryck i våra beteenden
sotet, stanken, färgen, värmen, fradgan
kriget mot freden
formen som skapar framtidens människa.

Vi rör oss med en ödlas ryckighet
mellan stenfältets skyddade solfläckar.

Är staden egentligen öar i en sumpmark
eller en dränerad öppen kontinent?
Är staden ett faktum eller en fantasi?

Återigen faller de torkade löven över ljuden
blåser ner i hålen, bildar strukturer för nya luftbubblor
en ständigt pågående ombyggnad
häller ny asfalt över trista gamla minnen
Stad: begjut denna generation med elektroniska sensationer
göd oss till en dement vuxenhet i din avbild
lär oss att utan att tveka försvara din rättfärdighet.

På motorvägens mittren går en karavan
i bergets skugga vakar djungelns ögon över barnens lek
i zicksack runt de vitmålade raderna av träd.

(Finns det ett vi?
Jag menar här, i vår tid, finns det ett vi?)

Hör sirenerna
vägens våta sötma skördar nya liv
hur rörande är inte det?

Så,
vaför är formen så viktig
är det för att varje krök formar en aspekt
fyller en por i huden, vrider en synaps i huvudets banor
stänger av ett sinne, öppnar ett annat?

En gång var denna värld många
Nu är alla världar en, aldrig sovande
(en gång var nöden en nödvändighet, nu är den onödig)
överallt berättar de samma historia: om tiggarmunnar
om murknande pålningar under lappade strukturer
om röda ögon utan sömn, metallmuggar fyllda med törst
törst som torkar mot våldets stövlar.

Hon klättrar över staketet och går över en platt åker
för att ta en genväg.
Läste hon inte skylten? Visste hon att det var säkert att gå där?
Hon kommer ut på andra sidan med båda benen kvar.
Se det som en möjlighet.

Också i denna stad finns det en hållplats för hissen upp
vi viftar med våra kort, pekar mot himlen
i den tempererade kabinluften är vi snart nakna igen
badar i det renande ljuset tillsammans med vår generation.

Först nu finns det ett ”vi”.
Det är vi och dom.