txt 11

Den ensamme vaknar
oändligt trött
han tänker: detta är livet nu
så måste det bli.

Älven tvekar innan den slår över i ljus
det blir november.

Den ensamme sover
med vidöppet fönster
ett gapande hål som sväljer förortsnatten
låter motorvägen bränna fast
rorschachfläckar mot sovrumsväggen
sotet från nattens katastrofer
i håret varje morgon.

Vi la en krans av ljungris på norra kyrkogården
på Esters grav, det har varit alla helgons
farmor frös trots lånade kläder
på kvällen sade hon: min värld är så liten, er värld är så stor.
Allt är relativt.

Vintern griper tag om hösten,
eller kanske tvärtom
en omärkligt tunn film av fukt från havet
en skimrande päls över Göteborg.

Över bron gick ett fackeltåg
till minne av Backabranden
från Brunnsparken till Frihamnen
drog ett spår av blodsband
värmeslingor genom frosten.

Den ensamme vakar
väntar på brev om bättre tider
han drömmer att han är jag
jag tänker på min andra hälft
i Miami med saltvatten i håret
i Quito i bergsrevan med andan i halsen
i knirrande bambusängar och spanska körlektioner
på dansgolv, i Amazonas pysande armhålor
på samma planet
i alla fall.

Så vaknar han
igen
oändligt trött

Vardagen ekar spöklikt
runt sina nya rutiner
som ljudet av stålvajrar spända
över domnande infrastruktur.
Varje medvetet liv behöver ett narrativ
idag är idag
imorgon kommer allting annat åter.